Rösthallucinationer

När jag var cirka 16 år började jag att höra röster. De sa hur dålig jag var, Att jag borde ta livet av mig, Att ingen tyckte om mig. Värdelös, ful, äcklig, tjock, vidrig. Ibland kunde de säga vad jag skulle göra. Det handlade alltid om att jag skulle självskada mig på något sätt. Det var en väldigt jobbig period i mitt liv och det pågick i flera år. Psykiatrin förstod aldrig var det var till en början (Kanske en inte hade så mycket kunskap då.) Röster/syner= Schizofreni eller att vara psykotisk. Det är iallafall det första som kommer upp. Men oftast så är det faktiskt något helt annat.

Läkarna försökte att få fram så mycket information som möjligt för att utesluta Schizofreni men jag fick aldrig svar på vad det var för något. Jag hörde röster och såg syner ibland, punkt. När jag var 19 år kom jag till vuxenpsykiatrin och började gå hos min nuvarande terapeut. Hon hade fått information från BUP att jag var psykotisk. När hon sedan träffade mig på första mötet såg hon direkt att det inte stämde. Mitt kroppsspråk och blick avslöjade hur låg självkänsla jag hade. Jag vågade knappt öppna min mun. Rädd att säga fel eller att bli missförstådd igen. Jag hade väldigt svårt att lita på folk.

De hade fokuserat så mycket på mitt trauma och hallucinationerna att de glömde bort att se MIG. Jag blev sjukare inom de tre åren inom BUP. Rösterna blev starkare och de var med mig varenda dag i flera år. Det är så det oftast blir på ungdomspsykiatrin. De är så himla besatta att hitta "IT" att de glömmer bort personen som sitter framför dem. De ser bara det som det måste fixa. Men för att få något jobbigt att försvinna behövs det redskap och inte bara medicin. Även om de neuroleptika läkemedel hjälpte mig på traven så var det alldeles för lite.

Jag har alltid haft väldigt mycket ångest. Jag fick min första ångestattack när jag bara var 11 år. Sedan dess har den funnits där och jag har alltid någon form av ångest någon gång på dagen. (Om ni läser mitt förra inlägg "Ett personligt inlägg" så förstår ni.) Stark ångest blandat med en väldigt dålig självbild blev min dörr till en värld som blev mer verklig än den riktiga världen. Jag kunde inte hantera någon av dem så jag var någonstans mitt emellan. Det var mina egna tankar som jag hade om mig själv. Istället blev det röster som sa det till mig.

Jag har tänkt på det här sedan jag såg en dokumentär i tre delar på tv4 play som heter "Jag är inte galen" Som handlar om ungdomar med olika problematik som är inlagda på en psykratisk avdelning för att få hjälp. Det var två ungdomar där som hörde röster och hade enorma problem med det. Jag kunde känna mig igen i dem så oerhört mycket. Läkaren på avdelningen berättar att det är väldigt vanligt att ungdomar som kommer in och har problem med rösthallucinationer och att det oftast är en reaktion på STARK ångest. Det är FÖRSTA gången jag hör det här och det var i en dokumentär. Ingen av de två blev diagnostiserad som psykotiska.

Jag slutade höra röster helt när jag var 22 år. När jag fick hjälp med att bygga upp min självkänsla och fick chans att utvecklas så försvann dem. Enda gången jag kan höra dem nu är när jag inte har sovit på några dagar men det är aldrig lika starka som förut. Att höra dessa röster var ett hinder för mig att komma vidare så jag är så himla glad att jag fick den hjälpen jag förtjänade och en terapeut som kunde SE mig som en individ och inte en person som hörde röster.

Det finns så himla mycket bakom olika symtom och det behöver inte alltid vara det som först kommer upp på internet. Det existerar inte bara diagnoser, Det existerar också tillstånd som en kan arbeta bort.