Mitt namn är Alvida. Jag är diagnostiserad med bipolär typ 2 och Adhd. Det är så en börjar va? Att så fort som möjligt säga vilka diagnoser en har för att beskriva hur en är som person och vilken "typ" en är? Mina diagnoser är endast en förklaring på mina olika sinnesstämningar. Det som krockar för mig är min känslighet. Mina läkare har förklarat för mig att jag föddes med en "Inre sårbarhet" Den för mig är mer relevant än mina diagnoser. Mina diagnoser identifierar inte vem jag är. Såklart ställer dem till det och gör livet mycket svårare än om jag "bara" skulle ha den här inre sårbarheten. Men diagnoserna är inte anledningen till att jag mår dåligt. Det finns mycket bakom. När det väl kommer upp till ytan förstår en först inte varför. Då kommer de mest förvirring och en försöker desperat hitta en anledning till "Varför" en mår dåligt. I början av tonåren vågade jag inte söka hjälp för att "Det har inte hänt någonting" Hur ska jag kunna få hjälp om jag inte har ett bagage? Det jag inte visste då är att ett bagage kan se ut på olika vis. Det behöver inte synas. Och det är väl det som är så jobbigt. När det inte syns. Psykologerna, läkarna, terapeuterna kämpade att försöka hitta "IT" Den där magiska knappen. Men det fanns ingenting, Saker och ting hände senare, när en kastade sig rakt ut i en mörk, kall och destruktiv bana för att en inte visste vart fan en annars skulle ta vägen. Där kom vad som skulle kallas "traumatiskt" Men det var aldrig "IT" Det var mina starka känslor som var den knappen som inte kunde klassas som magisk.
Jag vet inte vad som kommer att bli av med den här bloggen. Om jag kommer att ge ut den eller att ens fortsätta. Jag har funderat förut att skriva en blogg om psykiskt ohälsa men inte gå in på detaljer om mig själv. Jag ska inte vara den som är i centrum men jag vill ändå ta med mina delar på ett subtilt sätt. Huvudsaken är att det blir VI tillsammans. Jag vill på något sätt med min inre kamp att nå fram till er som också kämpar med er inre sårbarhet. Jag skriver mycket på Facebook om min inre kamp och försöker vara öppen kring hur det att leva med funktionsvarianter, tar upp exempel och bidrar med kunskap för de som inte förstår. Jag har fått väldigt positiv respons och det gör mig glad. Det var därför jag ville skaffa en blogg och försöka att nå ut på något sätt. Jag vet inte hur än och om jag kommer att fortsätta som sagt. Men jag tänker ge det ett försök.
Ta hand om er finisar så hörs vi kanske.
~Vi är tillsammans i detta.
Utan att vi ens vet namnen på varandra.
Det är vi ett enda huvud.
Låt oss lova varandra att livet kan vara mer än vad det är nu. ~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar