Ett Personligt Inlägg

Det senaste året har jag kämpat med så otroligt mycket. Det har kommit upp nya saker hela tiden och jag har aldrig fått andas ut. Det har varit det mest omtumlande året jag någonsin har varit med om. Jag har ett "friskare" tänk nu än förut så jag har kunnat tackla saker och ting någorlunda bra men ångesten har varit skyhög så jag ibland har legat paralyserad av all inre smärta. Det har kommit till en punkt nu när jag inte känner att livet har någon mening alls. Att jag inte förtjänar att andas eller synas bland folk. Ointressant, tråkig och självömkande. Självhatet äter upp en inifrån.

Ingen älskar mig, ingen tänker på mig och ingen behöver mig egentligen. De finns så många bättre människor än mig. Jag går tillbaka till barnet på nio år som hade accepterat att alla andra är bättre än hen. De är unika och jag är ingenting. Det var ingen sorgsen stund. Jag kände det som en "uppenbarelse" Som att "Det är okej att vara ingenting"

15 år senare känner jag exakt likadant.

15 år senare blir jag 9 år igen.

Att sedan tänka att en har mått dåligt så länge gör en väldigt ledsen. Som när jag var på läkarmöte för några dagar sedan och de tittade i min journal:
"Du har en lång sjukdomshistoria. Du har varit inom psykiatrin ganska länge." 
Jag svarade: "Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas."

Det tar tid att må bättre, särskilt om en haft mer mörka stunder än ljusa. Jag kommer aldrig att må helt bra. Det är något jag redan har accepterat. Min känslighet och minnen från förr finns fortfarande kvar. De kommer aldrig att försvinna. Men jag kämpar för att må mer bra än dåligt. Jag kämpar för att mina dippar ska bli mildare och få. Jag kämpar för allt det jag vill göra och vet att jag är kapabel till.

En måste få må dåligt. Om jag inte skulle mått dåligt efter all skit som har hänt det senaste året DÅ skulle det vara något fel på mig. Det här en normal reaktion på en svår period.

Men nu är det ett steg i taget och jag tror jag är beredd på mörkret jag måste ta mig igenom för att ta mig till den friska sidan av livet. Det livet som inte består av täta läkarmöten, terapi och kampen att inte falla tillbaka till den gamla självdestruktiva Alvida.

                                                                                                              
Kampen är svår men jag kämpar helhjärtat.

Jag har krigat för länge för att ge upp nu.

Ljuslyktor i natten

Här står jag med väck under mina ögon och plockar upp ljuslyktor i natten

Oavsett hur svåra nedfallen är så hittar jag alltid en ny lykta att hålla värmen med när allt annat runt omkring mig är nedkylt

Nya ljuslyktor finns alltid

Låt bara bli dem gamla

Vi vet att din glöd kommer att brinna längre utan

Alla dina små misstag

/ Alvida