En stereotypisk bild av ett sjukdomstillstånd

Jag tycker det är jätte viktigt att de som har ett bagage pratar om hur det är att leva med det. Vi har den starkaste rösten. Det är vi som kan göra skillnad på riktigt. Läkaren och psykologer är de som vet mest, tycker många och de är dem som säger åt oss vad vi behöver, känner och bidrar OSS med kunskap. Jag kan förstå när de talar om olika diagnoser. Men där finns också en stereotypisk bild hur en är när en har en diagnos. Min terapeut berättade en gång om en som blev diagnostiserad med Bipolär typ 2. Personen var tyst och tillbakadragen och när hen upplevde en hypomanisk period så var det inte "extremt" Spenderade lite mer pengar, pratade mer än vanligt etc. Jag vill med detta säga att alla upplever sjukdoms tillstånden olika och att det finns olika grader av en. Mild-Svår. Det finns en individ bakom diagnosen med en PERSONLIGHET och sättet att vara på. Alla blir inte likadana. Det visas oftast upp den svåra graden av ett sjukdomstillstånd. Jag menar, hur intressant och givande skulle det vara om en visade upp en mild grad en diagnos? Men det ger ofta en stereotypisk bild som inte stämmer överens med alla. Som t.e.x. :

De som har social fobi är tillbakadragna och gömmer sig ifrån omvärlden. Har inte så många vänner och är ensamma individer. Introverta kan bara ha det. 

Depression innebär att personen är olycklig exakt hela tiden och inte har några ljusa stunder alls.

De som har bipolär sjukdom flippar ur och åker till Las Vegas och spenderar upp alla sina pengar och hamnar i extrema knipor,

De som har ADHD är oempatiska och låter aldrig den andra personen prata klart och har ett stort ego. Springer runt hit och dit och kan aldrig sitta stilla. Pratar extremt mycket och har stora problem med sin ilska och det visar sig alltid utåt. Allt med ADHD ska visa sig utåt. 

De med emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline) är manipulativa och gör allt för sin egen vinning. De vill ha uppmärksamhet och förstör alla relationer som är viktiga och de bryr sig inte hur den andra personen känner alls. Allt handlar om dem. 

Det är intressant också hur alla pratar om hur det visar sig på det yttre men inte på det inre. Kampen en har inne i sitt huvud. Omgivningen kan inte se det och därför är det svårt att förstå. Vi måste prata vad som händer där inne. Det är oftast den kampen som är svårast. Den inre sårbarheten är kärnan hur vi reagerar på det yttre.

VI måste tjata ut det tills folk fattar. Det är också en norm att en får prata om det men inte för mycket. För då tycker omgivningen att en är jobbig och uppmärksamhets sökande. 

Jag skriver om detta väldigt mycket och det upptar en ganska stor del av mitt liv att sprida kunskap (på mitt eget sätt)  Jag har både fått skit för det men ändå mycket positivt. 

Att prata om det på ett subtilt sätt och inte vara för "privat" kommer ju bara mata normen som skadar oss så fruktansvärt mycket.

/ Alvida