The Special Snowflake Syndrom

För ett tag sedan beställde jag ett armband där det stod "ADHD" Jag kommer ihåg att jag var livrädd för vilka reaktioner jag skulle få och att folk skulle se mig som jag "Försökte vara något"
Jag samlade tillslut mod och lade upp en bild på instagram där jag skrev en liten text till. Eftersom jag fick "bekräftelse" att det var okej så kändes det mer bekvämt.  Jag visste att det inte var något fel och omoraliskt att göra det men jag vet att många människor inte "tror" på neuropsykiatriska diagnoser. Att de säger att det är en ursäkt för ens beteende. Förut blev jag förbannad när folk uttryckte sig sig på det sättet. För det är väldigt kränkande. Men efter ett tag så kunde jag ändå se varför folk inte "tror" på neuropsykiatriska diagnoser.

ALLA människor har olika funktionssätt. Ingen är lik den ene. Majoriteten klarar sig ganska bra i livet eftersom det är inte något som "sticker ut" Men när en som ung redan börjar känna sig konstig och att en inte passar in. Reagerar/agerar annorlunda på saker än vad majoriteten i skolan gör. Tankar som kontrollerar en väldigt mycket och det blir väldigt svårt att fixa grundskolan när de bara lär ut på ETT ENDA SÄTT. Också att många barn dumförklaras för en har ett annat funktionssätt och därför anser de att en har lite lägre intelligens än majoriteten. 

Exempel på saker som jag fick höra genom grundskolan: Negativ klang: "Dagdrömmare" , svårt för att lära sig, blyg, frånvarande på lektionerna, svårt att lyssna, svårt att ta in saker. Sista utvecklingssamtalet på mellanstadiet innan vi skulle börja på högstadiet: "Det kommer bli tufft för Alvida på högstadiet. Jag tror inte Alvida klarar av ett annat språk att läsa." Fick ständigt höra att jag var dålig på precis alla ämnen. Jag tror inte jag hörde en enda gång att jag var bra på något.

Det slutade inte där. När jag blev inlagd på piva efter ett självmordsförsök så bestämde sig personalen på ungdomspsyk att jag skulle göra ett IQ-test. De ville veta varför jag hade haft det så svårt i skolan (?) Jag hade stora problem med dissociationer och led av fruktansvärda röst hallucinationer On Daily Basic. Så jag satt där och påbörjade mitt "IQ-test" vilket var att sätta ihop pussel och svara på kunskapsfrågor om dagens samhället. Vilket jag såklart inte hade någon koll på för att jag knappt lärde mig något i skolan och var dessutom nu utanför samhället. Jag gjorde inte alls "bra" ifrån mig och hon sa till mig: "Jag förstår att du har haft det svårt i skolan." Och skrev i Journalen att jag i princip hade låg intelligens. Min terapeut skällde ut personalen och efteråt hade de ett möte inom psyk på grund av detta stora misstaget. Det här har påverkat mig väldigt mycket. Först på grundskolan så blev jag snabbt dumförklarad och sedan inom psykvården också. Jag accepterade redan som liten att jag var dum och nu blev det bara ännu mer bekräftat. 

I skolan så uppmärksammas pojkarna som är "stökiga" och det är enklare då att ställa en ADHD-diagnos. Lärare/psykologer/läkare/terapeuter fokuserar på det som syns UTANPÅ när det egentligen handlar om kaoset inuti. Icke-pojkar ska vara lugna och för pojkar är det mer okej att vara "stökig" Därför tror många att ADHD är en ursäkt för stökiga barn. Det gynnar varken icke-pojkar och pojkar att slussas in i dessa destruktiva könsroller. Det är vanligt att icke-män istället får diagnoser som borderline eller bipolär sjukdom eftersom ADHD är en diagnos som är "typiskt för pojkar" och det andra är mer "typiskt för icke-pojkar" Plus att de tre diagnoserna kan vara ganska lika varandra. Jag var en av dem som blev diagnostiserad med borderline.

Det jag vill komma fram till är att neuropsykiatriska diagnoser inte är en sjukdom. Det är ett funktionssätt. Vi lever i ett samhälle där normen väger tungt. De som "sticker ut" anser vissa att en försöker vara en "Special Snowflake" Vilket är långt ifrån sanningen. Vi behöver en diagnos på dessa funktionsvariationer för vi ska kunna få HJÄLP OCH STÖD ifrån omgivningen, precis som alla andra diagnoser. Jag kände mig mer konstig när jag inte visste att jag hade ADHD. Odiagnostiserad (och diagnostiserad också) ADHD leder i många fall till psykiskt ohälsa för en blir oförstådd och hamnar lätt utanför samhället.

Så varför har jag ha ett armband där de står min funktionsvariation på? För att bringa mer förståelse från omgivningen. Att motverka stigmatisering och stereotypen kring min diagnos. Jag är en egen individ som alla andra som inte har en funktionsvariation. Det är INTE en funktionsnedsättning. Vi försöker inte "visa oss bättre" än dem som inte har.

Jag är så glad att jag äntligen fick rätt diagnos. Det har på ett sätt räddat mitt liv. Jag är mycket säkrare i mig själv nu men har tyvärr fortfarande en stor sorg inom mig med tanke på hur illa jag blev behandlad och bemött på grund av min funktionsvariation. Jag påverkas (och så många andra) av det här i min vardag konstant. "It's a blessing and a curse" stämmer in väldigt bra. Det finns så himla mycket positivt med min diagnos också men det blir en "curse" eftersom det är utanför normen.

Mitt funktionssätt är min styrka.
Utan min diagnos skulle jag inte vara jag.

Sammanfattning: Vi fungerar annorlunda så som ni fungerar annorlunda. Punkt.

ADHD

ADHD handlar inte bara om att inte kunna sitta stilla eller inte klara av skolarbetet för en har svårt att koncentrera sig. Det är så mycket mer än så. Att människor som har ADHD skulle vara aggressiva är också felaktigt. Eftersom det är så snabba humörsvängningar så kan en agera aggressivt. Men det kan visa sig på andra sätt. Jag var inte stökig när jag var liten och inte heller aggressiv. Humöret gick upp och ner och jag fick mina utbrott till och från. Men jag räknar inte det som att vara aggressiv. Vi snappar upp och tar in dubbelt så mycket intryck ifrån omgivningen som en funktionell människa. Ljud och ljus är väldigt vanligt att en är känslig för och därför kan det rubba en del saker och det blir jobbigt att koncentrera sig. Sömnproblem är vanligt eftersom tankarna bollar fram och tillbaka och det är ibland omöjligt att sätta stopp för dem. "Ibland tänker jag så mycket att det känns som min hjärna ska sprängas." uttryckte jag mig när jag var liten. Och det är fortfarande relevant.  I sociala sammanhang kan det bli svårt att hänga med när t.e.x. den andra människan pratar långsamt och mycket på en och samma gång. Jag själv kan känna en slags ångestkänsla när jag inte får "flika in" och ibland vill jag bara gå därifrån för det känns olidligt att lyssna så länge. Jag pratar oftast väldigt snabbt för jag vill få ut allting så fort som möjligt. Ibland om det är ett ämne jag brinner för (som t.e.x. psykiskt ohälsa) Har jag så himla mycket att säga men det kommer ut helt fel för det är så mycket tankar i huvudet att det blir ibland svammel av det hela.

Impulsivitet är också väldigt jobbigt för det kan göra så en hamnar i ganska kniviga situationer för en tänker kortsiktigt. För stunden.

Också att ha o diagnostiserad ADHD kan leda till långvariga depressioner.

Känsligheten är värst tycker jag. Eftersom en är väldigt observant i sin omgivning så snappar en upp oerhört mycket från alla människor. En tar åt sig ganska mycket, misstolkar och vänder det till något helt annat än vad personen menade. Katastroftänket.

Vila, vila, vila, vila är viktigt. Återhämtningen efter alla intryck. Också en anledningen till att skolan inte går som den ska. Hjärnan hinner aldrig riktigt vila.

Så argumentet: "ADHD används som en ursäkt för stökiga barn" Håller inte. Sorry. Jag är så jävla trött på att höra det. Ni förminskar oss. Säger att den funktionsnedsättningen vi har inte existerar. Vet ni hur dumt och absurt det låter?

Rösthallucinationer

När jag var cirka 16 år började jag att höra röster. De sa hur dålig jag var, Att jag borde ta livet av mig, Att ingen tyckte om mig. Värdelös, ful, äcklig, tjock, vidrig. Ibland kunde de säga vad jag skulle göra. Det handlade alltid om att jag skulle självskada mig på något sätt. Det var en väldigt jobbig period i mitt liv och det pågick i flera år. Psykiatrin förstod aldrig var det var till en början (Kanske en inte hade så mycket kunskap då.) Röster/syner= Schizofreni eller att vara psykotisk. Det är iallafall det första som kommer upp. Men oftast så är det faktiskt något helt annat.

Läkarna försökte att få fram så mycket information som möjligt för att utesluta Schizofreni men jag fick aldrig svar på vad det var för något. Jag hörde röster och såg syner ibland, punkt. När jag var 19 år kom jag till vuxenpsykiatrin och började gå hos min nuvarande terapeut. Hon hade fått information från BUP att jag var psykotisk. När hon sedan träffade mig på första mötet såg hon direkt att det inte stämde. Mitt kroppsspråk och blick avslöjade hur låg självkänsla jag hade. Jag vågade knappt öppna min mun. Rädd att säga fel eller att bli missförstådd igen. Jag hade väldigt svårt att lita på folk.

De hade fokuserat så mycket på mitt trauma och hallucinationerna att de glömde bort att se MIG. Jag blev sjukare inom de tre åren inom BUP. Rösterna blev starkare och de var med mig varenda dag i flera år. Det är så det oftast blir på ungdomspsykiatrin. De är så himla besatta att hitta "IT" att de glömmer bort personen som sitter framför dem. De ser bara det som det måste fixa. Men för att få något jobbigt att försvinna behövs det redskap och inte bara medicin. Även om de neuroleptika läkemedel hjälpte mig på traven så var det alldeles för lite.

Jag har alltid haft väldigt mycket ångest. Jag fick min första ångestattack när jag bara var 11 år. Sedan dess har den funnits där och jag har alltid någon form av ångest någon gång på dagen. (Om ni läser mitt förra inlägg "Ett personligt inlägg" så förstår ni.) Stark ångest blandat med en väldigt dålig självbild blev min dörr till en värld som blev mer verklig än den riktiga världen. Jag kunde inte hantera någon av dem så jag var någonstans mitt emellan. Det var mina egna tankar som jag hade om mig själv. Istället blev det röster som sa det till mig.

Jag har tänkt på det här sedan jag såg en dokumentär i tre delar på tv4 play som heter "Jag är inte galen" Som handlar om ungdomar med olika problematik som är inlagda på en psykratisk avdelning för att få hjälp. Det var två ungdomar där som hörde röster och hade enorma problem med det. Jag kunde känna mig igen i dem så oerhört mycket. Läkaren på avdelningen berättar att det är väldigt vanligt att ungdomar som kommer in och har problem med rösthallucinationer och att det oftast är en reaktion på STARK ångest. Det är FÖRSTA gången jag hör det här och det var i en dokumentär. Ingen av de två blev diagnostiserad som psykotiska.

Jag slutade höra röster helt när jag var 22 år. När jag fick hjälp med att bygga upp min självkänsla och fick chans att utvecklas så försvann dem. Enda gången jag kan höra dem nu är när jag inte har sovit på några dagar men det är aldrig lika starka som förut. Att höra dessa röster var ett hinder för mig att komma vidare så jag är så himla glad att jag fick den hjälpen jag förtjänade och en terapeut som kunde SE mig som en individ och inte en person som hörde röster.

Det finns så himla mycket bakom olika symtom och det behöver inte alltid vara det som först kommer upp på internet. Det existerar inte bara diagnoser, Det existerar också tillstånd som en kan arbeta bort.

Ett Personligt Inlägg

Det senaste året har jag kämpat med så otroligt mycket. Det har kommit upp nya saker hela tiden och jag har aldrig fått andas ut. Det har varit det mest omtumlande året jag någonsin har varit med om. Jag har ett "friskare" tänk nu än förut så jag har kunnat tackla saker och ting någorlunda bra men ångesten har varit skyhög så jag ibland har legat paralyserad av all inre smärta. Det har kommit till en punkt nu när jag inte känner att livet har någon mening alls. Att jag inte förtjänar att andas eller synas bland folk. Ointressant, tråkig och självömkande. Självhatet äter upp en inifrån.

Ingen älskar mig, ingen tänker på mig och ingen behöver mig egentligen. De finns så många bättre människor än mig. Jag går tillbaka till barnet på nio år som hade accepterat att alla andra är bättre än hen. De är unika och jag är ingenting. Det var ingen sorgsen stund. Jag kände det som en "uppenbarelse" Som att "Det är okej att vara ingenting"

15 år senare känner jag exakt likadant.

15 år senare blir jag 9 år igen.

Att sedan tänka att en har mått dåligt så länge gör en väldigt ledsen. Som när jag var på läkarmöte för några dagar sedan och de tittade i min journal:
"Du har en lång sjukdomshistoria. Du har varit inom psykiatrin ganska länge." 
Jag svarade: "Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas."

Det tar tid att må bättre, särskilt om en haft mer mörka stunder än ljusa. Jag kommer aldrig att må helt bra. Det är något jag redan har accepterat. Min känslighet och minnen från förr finns fortfarande kvar. De kommer aldrig att försvinna. Men jag kämpar för att må mer bra än dåligt. Jag kämpar för att mina dippar ska bli mildare och få. Jag kämpar för allt det jag vill göra och vet att jag är kapabel till.

En måste få må dåligt. Om jag inte skulle mått dåligt efter all skit som har hänt det senaste året DÅ skulle det vara något fel på mig. Det här en normal reaktion på en svår period.

Men nu är det ett steg i taget och jag tror jag är beredd på mörkret jag måste ta mig igenom för att ta mig till den friska sidan av livet. Det livet som inte består av täta läkarmöten, terapi och kampen att inte falla tillbaka till den gamla självdestruktiva Alvida.

                                                                                                              
Kampen är svår men jag kämpar helhjärtat.

Jag har krigat för länge för att ge upp nu.

Ljuslyktor i natten

Här står jag med väck under mina ögon och plockar upp ljuslyktor i natten

Oavsett hur svåra nedfallen är så hittar jag alltid en ny lykta att hålla värmen med när allt annat runt omkring mig är nedkylt

Nya ljuslyktor finns alltid

Låt bara bli dem gamla

Vi vet att din glöd kommer att brinna längre utan

Alla dina små misstag

/ Alvida

En stereotypisk bild av ett sjukdomstillstånd

Jag tycker det är jätte viktigt att de som har ett bagage pratar om hur det är att leva med det. Vi har den starkaste rösten. Det är vi som kan göra skillnad på riktigt. Läkaren och psykologer är de som vet mest, tycker många och de är dem som säger åt oss vad vi behöver, känner och bidrar OSS med kunskap. Jag kan förstå när de talar om olika diagnoser. Men där finns också en stereotypisk bild hur en är när en har en diagnos. Min terapeut berättade en gång om en som blev diagnostiserad med Bipolär typ 2. Personen var tyst och tillbakadragen och när hen upplevde en hypomanisk period så var det inte "extremt" Spenderade lite mer pengar, pratade mer än vanligt etc. Jag vill med detta säga att alla upplever sjukdoms tillstånden olika och att det finns olika grader av en. Mild-Svår. Det finns en individ bakom diagnosen med en PERSONLIGHET och sättet att vara på. Alla blir inte likadana. Det visas oftast upp den svåra graden av ett sjukdomstillstånd. Jag menar, hur intressant och givande skulle det vara om en visade upp en mild grad en diagnos? Men det ger ofta en stereotypisk bild som inte stämmer överens med alla. Som t.e.x. :

De som har social fobi är tillbakadragna och gömmer sig ifrån omvärlden. Har inte så många vänner och är ensamma individer. Introverta kan bara ha det. 

Depression innebär att personen är olycklig exakt hela tiden och inte har några ljusa stunder alls.

De som har bipolär sjukdom flippar ur och åker till Las Vegas och spenderar upp alla sina pengar och hamnar i extrema knipor,

De som har ADHD är oempatiska och låter aldrig den andra personen prata klart och har ett stort ego. Springer runt hit och dit och kan aldrig sitta stilla. Pratar extremt mycket och har stora problem med sin ilska och det visar sig alltid utåt. Allt med ADHD ska visa sig utåt. 

De med emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline) är manipulativa och gör allt för sin egen vinning. De vill ha uppmärksamhet och förstör alla relationer som är viktiga och de bryr sig inte hur den andra personen känner alls. Allt handlar om dem. 

Det är intressant också hur alla pratar om hur det visar sig på det yttre men inte på det inre. Kampen en har inne i sitt huvud. Omgivningen kan inte se det och därför är det svårt att förstå. Vi måste prata vad som händer där inne. Det är oftast den kampen som är svårast. Den inre sårbarheten är kärnan hur vi reagerar på det yttre.

VI måste tjata ut det tills folk fattar. Det är också en norm att en får prata om det men inte för mycket. För då tycker omgivningen att en är jobbig och uppmärksamhets sökande. 

Jag skriver om detta väldigt mycket och det upptar en ganska stor del av mitt liv att sprida kunskap (på mitt eget sätt)  Jag har både fått skit för det men ändå mycket positivt. 

Att prata om det på ett subtilt sätt och inte vara för "privat" kommer ju bara mata normen som skadar oss så fruktansvärt mycket.

/ Alvida

Början på något nytt

Mitt namn är Alvida. Jag är diagnostiserad med bipolär typ 2 och Adhd. Det är så en börjar va? Att så fort som möjligt säga vilka diagnoser en har för att beskriva hur en är som person och vilken "typ" en är? Mina diagnoser är endast en förklaring på mina olika sinnesstämningar. Det som krockar för mig är min känslighet. Mina läkare har förklarat för mig att jag föddes med en "Inre sårbarhet" Den för mig är mer relevant än mina diagnoser. Mina diagnoser identifierar inte vem jag är. Såklart ställer dem till det och gör livet mycket svårare än om jag "bara" skulle ha den här inre sårbarheten. Men diagnoserna är inte anledningen till att jag mår dåligt. Det finns mycket bakom. När det väl kommer upp till ytan förstår en först inte varför. Då kommer de mest förvirring och en försöker desperat hitta en anledning till "Varför" en mår dåligt. I början av tonåren vågade jag inte söka hjälp för att "Det har inte hänt någonting" Hur ska jag kunna få hjälp om jag inte har ett bagage? Det jag inte visste då är att ett bagage kan se ut på olika vis. Det behöver inte synas. Och det är väl det som är så jobbigt. När det inte syns. Psykologerna, läkarna, terapeuterna kämpade att försöka hitta "IT" Den där magiska knappen. Men det fanns ingenting, Saker och ting hände senare, när en kastade sig rakt ut i en mörk, kall och destruktiv bana för att en inte visste vart fan en annars skulle ta vägen. Där kom vad som skulle kallas "traumatiskt" Men det var aldrig "IT" Det var mina starka känslor som var den knappen som inte kunde klassas som magisk.

Jag vet inte vad som kommer att bli av med den här bloggen. Om jag kommer att ge ut den eller att ens fortsätta. Jag har funderat förut att skriva en blogg om psykiskt ohälsa men inte gå in på detaljer om mig själv. Jag ska inte vara den som är i centrum men jag vill ändå ta med mina delar på ett subtilt sätt. Huvudsaken är att det blir VI tillsammans. Jag vill på något sätt med min inre kamp att nå fram till er som också kämpar med er inre sårbarhet. Jag skriver mycket på Facebook om min inre kamp och försöker vara öppen kring hur det att leva med funktionsvarianter, tar upp exempel och bidrar med kunskap för de som inte förstår. Jag har fått väldigt positiv respons och det gör mig glad. Det var därför jag ville skaffa en blogg och försöka att nå ut på något sätt. Jag vet inte hur än och om jag kommer att fortsätta som sagt. Men jag tänker ge det ett försök.

Ta hand om er finisar så hörs vi kanske.

~Vi är tillsammans i detta.
Utan att vi ens vet namnen på varandra.
Det är vi ett enda huvud.

Låt oss lova varandra att livet kan vara mer än vad det är nu. ~