Rösthallucinationer

När jag var cirka 16 år började jag att höra röster. De sa hur dålig jag var, Att jag borde ta livet av mig, Att ingen tyckte om mig. Värdelös, ful, äcklig, tjock, vidrig. Ibland kunde de säga vad jag skulle göra. Det handlade alltid om att jag skulle självskada mig på något sätt. Det var en väldigt jobbig period i mitt liv och det pågick i flera år. Psykiatrin förstod aldrig var det var till en början (Kanske en inte hade så mycket kunskap då.) Röster/syner= Schizofreni eller att vara psykotisk. Det är iallafall det första som kommer upp. Men oftast så är det faktiskt något helt annat.

Läkarna försökte att få fram så mycket information som möjligt för att utesluta Schizofreni men jag fick aldrig svar på vad det var för något. Jag hörde röster och såg syner ibland, punkt. När jag var 19 år kom jag till vuxenpsykiatrin och började gå hos min nuvarande terapeut. Hon hade fått information från BUP att jag var psykotisk. När hon sedan träffade mig på första mötet såg hon direkt att det inte stämde. Mitt kroppsspråk och blick avslöjade hur låg självkänsla jag hade. Jag vågade knappt öppna min mun. Rädd att säga fel eller att bli missförstådd igen. Jag hade väldigt svårt att lita på folk.

De hade fokuserat så mycket på mitt trauma och hallucinationerna att de glömde bort att se MIG. Jag blev sjukare inom de tre åren inom BUP. Rösterna blev starkare och de var med mig varenda dag i flera år. Det är så det oftast blir på ungdomspsykiatrin. De är så himla besatta att hitta "IT" att de glömmer bort personen som sitter framför dem. De ser bara det som det måste fixa. Men för att få något jobbigt att försvinna behövs det redskap och inte bara medicin. Även om de neuroleptika läkemedel hjälpte mig på traven så var det alldeles för lite.

Jag har alltid haft väldigt mycket ångest. Jag fick min första ångestattack när jag bara var 11 år. Sedan dess har den funnits där och jag har alltid någon form av ångest någon gång på dagen. (Om ni läser mitt förra inlägg "Ett personligt inlägg" så förstår ni.) Stark ångest blandat med en väldigt dålig självbild blev min dörr till en värld som blev mer verklig än den riktiga världen. Jag kunde inte hantera någon av dem så jag var någonstans mitt emellan. Det var mina egna tankar som jag hade om mig själv. Istället blev det röster som sa det till mig.

Jag har tänkt på det här sedan jag såg en dokumentär i tre delar på tv4 play som heter "Jag är inte galen" Som handlar om ungdomar med olika problematik som är inlagda på en psykratisk avdelning för att få hjälp. Det var två ungdomar där som hörde röster och hade enorma problem med det. Jag kunde känna mig igen i dem så oerhört mycket. Läkaren på avdelningen berättar att det är väldigt vanligt att ungdomar som kommer in och har problem med rösthallucinationer och att det oftast är en reaktion på STARK ångest. Det är FÖRSTA gången jag hör det här och det var i en dokumentär. Ingen av de två blev diagnostiserad som psykotiska.

Jag slutade höra röster helt när jag var 22 år. När jag fick hjälp med att bygga upp min självkänsla och fick chans att utvecklas så försvann dem. Enda gången jag kan höra dem nu är när jag inte har sovit på några dagar men det är aldrig lika starka som förut. Att höra dessa röster var ett hinder för mig att komma vidare så jag är så himla glad att jag fick den hjälpen jag förtjänade och en terapeut som kunde SE mig som en individ och inte en person som hörde röster.

Det finns så himla mycket bakom olika symtom och det behöver inte alltid vara det som först kommer upp på internet. Det existerar inte bara diagnoser, Det existerar också tillstånd som en kan arbeta bort.

Ett Personligt Inlägg

Det senaste året har jag kämpat med så otroligt mycket. Det har kommit upp nya saker hela tiden och jag har aldrig fått andas ut. Det har varit det mest omtumlande året jag någonsin har varit med om. Jag har ett "friskare" tänk nu än förut så jag har kunnat tackla saker och ting någorlunda bra men ångesten har varit skyhög så jag ibland har legat paralyserad av all inre smärta. Det har kommit till en punkt nu när jag inte känner att livet har någon mening alls. Att jag inte förtjänar att andas eller synas bland folk. Ointressant, tråkig och självömkande. Självhatet äter upp en inifrån.

Ingen älskar mig, ingen tänker på mig och ingen behöver mig egentligen. De finns så många bättre människor än mig. Jag går tillbaka till barnet på nio år som hade accepterat att alla andra är bättre än hen. De är unika och jag är ingenting. Det var ingen sorgsen stund. Jag kände det som en "uppenbarelse" Som att "Det är okej att vara ingenting"

15 år senare känner jag exakt likadant.

15 år senare blir jag 9 år igen.

Att sedan tänka att en har mått dåligt så länge gör en väldigt ledsen. Som när jag var på läkarmöte för några dagar sedan och de tittade i min journal:
"Du har en lång sjukdomshistoria. Du har varit inom psykiatrin ganska länge." 
Jag svarade: "Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas."

Det tar tid att må bättre, särskilt om en haft mer mörka stunder än ljusa. Jag kommer aldrig att må helt bra. Det är något jag redan har accepterat. Min känslighet och minnen från förr finns fortfarande kvar. De kommer aldrig att försvinna. Men jag kämpar för att må mer bra än dåligt. Jag kämpar för att mina dippar ska bli mildare och få. Jag kämpar för allt det jag vill göra och vet att jag är kapabel till.

En måste få må dåligt. Om jag inte skulle mått dåligt efter all skit som har hänt det senaste året DÅ skulle det vara något fel på mig. Det här en normal reaktion på en svår period.

Men nu är det ett steg i taget och jag tror jag är beredd på mörkret jag måste ta mig igenom för att ta mig till den friska sidan av livet. Det livet som inte består av täta läkarmöten, terapi och kampen att inte falla tillbaka till den gamla självdestruktiva Alvida.

                                                                                                              
Kampen är svår men jag kämpar helhjärtat.

Jag har krigat för länge för att ge upp nu.

Ljuslyktor i natten

Här står jag med väck under mina ögon och plockar upp ljuslyktor i natten

Oavsett hur svåra nedfallen är så hittar jag alltid en ny lykta att hålla värmen med när allt annat runt omkring mig är nedkylt

Nya ljuslyktor finns alltid

Låt bara bli dem gamla

Vi vet att din glöd kommer att brinna längre utan

Alla dina små misstag

/ Alvida

En stereotypisk bild av ett sjukdomstillstånd

Jag tycker det är jätte viktigt att de som har ett bagage pratar om hur det är att leva med det. Vi har den starkaste rösten. Det är vi som kan göra skillnad på riktigt. Läkaren och psykologer är de som vet mest, tycker många och de är dem som säger åt oss vad vi behöver, känner och bidrar OSS med kunskap. Jag kan förstå när de talar om olika diagnoser. Men där finns också en stereotypisk bild hur en är när en har en diagnos. Min terapeut berättade en gång om en som blev diagnostiserad med Bipolär typ 2. Personen var tyst och tillbakadragen och när hen upplevde en hypomanisk period så var det inte "extremt" Spenderade lite mer pengar, pratade mer än vanligt etc. Jag vill med detta säga att alla upplever sjukdoms tillstånden olika och att det finns olika grader av en. Mild-Svår. Det finns en individ bakom diagnosen med en PERSONLIGHET och sättet att vara på. Alla blir inte likadana. Det visas oftast upp den svåra graden av ett sjukdomstillstånd. Jag menar, hur intressant och givande skulle det vara om en visade upp en mild grad en diagnos? Men det ger ofta en stereotypisk bild som inte stämmer överens med alla. Som t.e.x. :

De som har social fobi är tillbakadragna och gömmer sig ifrån omvärlden. Har inte så många vänner och är ensamma individer. Introverta kan bara ha det. 

Depression innebär att personen är olycklig exakt hela tiden och inte har några ljusa stunder alls.

De som har bipolär sjukdom flippar ur och åker till Las Vegas och spenderar upp alla sina pengar och hamnar i extrema knipor,

De som har ADHD är oempatiska och låter aldrig den andra personen prata klart och har ett stort ego. Springer runt hit och dit och kan aldrig sitta stilla. Pratar extremt mycket och har stora problem med sin ilska och det visar sig alltid utåt. Allt med ADHD ska visa sig utåt. 

De med emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline) är manipulativa och gör allt för sin egen vinning. De vill ha uppmärksamhet och förstör alla relationer som är viktiga och de bryr sig inte hur den andra personen känner alls. Allt handlar om dem. 

Det är intressant också hur alla pratar om hur det visar sig på det yttre men inte på det inre. Kampen en har inne i sitt huvud. Omgivningen kan inte se det och därför är det svårt att förstå. Vi måste prata vad som händer där inne. Det är oftast den kampen som är svårast. Den inre sårbarheten är kärnan hur vi reagerar på det yttre.

VI måste tjata ut det tills folk fattar. Det är också en norm att en får prata om det men inte för mycket. För då tycker omgivningen att en är jobbig och uppmärksamhets sökande. 

Jag skriver om detta väldigt mycket och det upptar en ganska stor del av mitt liv att sprida kunskap (på mitt eget sätt)  Jag har både fått skit för det men ändå mycket positivt. 

Att prata om det på ett subtilt sätt och inte vara för "privat" kommer ju bara mata normen som skadar oss så fruktansvärt mycket.

/ Alvida

Början på något nytt

Mitt namn är Alvida. Jag är diagnostiserad med bipolär typ 2 och Adhd. Det är så en börjar va? Att så fort som möjligt säga vilka diagnoser en har för att beskriva hur en är som person och vilken "typ" en är? Mina diagnoser är endast en förklaring på mina olika sinnesstämningar. Det som krockar för mig är min känslighet. Mina läkare har förklarat för mig att jag föddes med en "Inre sårbarhet" Den för mig är mer relevant än mina diagnoser. Mina diagnoser identifierar inte vem jag är. Såklart ställer dem till det och gör livet mycket svårare än om jag "bara" skulle ha den här inre sårbarheten. Men diagnoserna är inte anledningen till att jag mår dåligt. Det finns mycket bakom. När det väl kommer upp till ytan förstår en först inte varför. Då kommer de mest förvirring och en försöker desperat hitta en anledning till "Varför" en mår dåligt. I början av tonåren vågade jag inte söka hjälp för att "Det har inte hänt någonting" Hur ska jag kunna få hjälp om jag inte har ett bagage? Det jag inte visste då är att ett bagage kan se ut på olika vis. Det behöver inte synas. Och det är väl det som är så jobbigt. När det inte syns. Psykologerna, läkarna, terapeuterna kämpade att försöka hitta "IT" Den där magiska knappen. Men det fanns ingenting, Saker och ting hände senare, när en kastade sig rakt ut i en mörk, kall och destruktiv bana för att en inte visste vart fan en annars skulle ta vägen. Där kom vad som skulle kallas "traumatiskt" Men det var aldrig "IT" Det var mina starka känslor som var den knappen som inte kunde klassas som magisk.

Jag vet inte vad som kommer att bli av med den här bloggen. Om jag kommer att ge ut den eller att ens fortsätta. Jag har funderat förut att skriva en blogg om psykiskt ohälsa men inte gå in på detaljer om mig själv. Jag ska inte vara den som är i centrum men jag vill ändå ta med mina delar på ett subtilt sätt. Huvudsaken är att det blir VI tillsammans. Jag vill på något sätt med min inre kamp att nå fram till er som också kämpar med er inre sårbarhet. Jag skriver mycket på Facebook om min inre kamp och försöker vara öppen kring hur det att leva med funktionsvarianter, tar upp exempel och bidrar med kunskap för de som inte förstår. Jag har fått väldigt positiv respons och det gör mig glad. Det var därför jag ville skaffa en blogg och försöka att nå ut på något sätt. Jag vet inte hur än och om jag kommer att fortsätta som sagt. Men jag tänker ge det ett försök.

Ta hand om er finisar så hörs vi kanske.

~Vi är tillsammans i detta.
Utan att vi ens vet namnen på varandra.
Det är vi ett enda huvud.

Låt oss lova varandra att livet kan vara mer än vad det är nu. ~